VERANDAN

 
 

Tja, vad hade jag väntat mig? Ingenting förstås, det var ju det enda jag kände till hittills, ingenting. Det var därifrån jag kom och därför skulle det naturligtvis fortsätta så i all evighet. Men det visade sig snart att det inte var så. Något var inte som förr. Därmed inte sagt att det var bättre eller sämre, bara annorlunda. Och det var säkert, trots att jag inte kunde vare sig se eller höra något. Aldrig tidigare hade jag haft den här känslan, som nu inte ville släppa, av att befinna mig någonstans, av att det fanns något runt omkring mig och att jag plötsligt hade börjat bli en del av något, även om det var oklart av vad. Just detta att ha en känsla var nytt. Kanske hade det att göra med att jag inte levt tidigare och därmed inte heller upplevt, bara flutit omkring utan annat sällskap än mig själv och knappt det eftersom jag då inte varit någonting annat än just ett flöde i tiden.

Jag flöt fortfarande men nu hade tiden på något sätt förflyttats in i mig. Det var helt uppenbart att tiden inte längre fanns utanför mig som ett hölje och skydd mot all förändring utan att den nu hade, istället för att skydda mig, lämnat mig fri för påverkan utifrån, gjort mig sårbar och därmed just känslig.

På samma sätt som att man när man går runt i ett mörkt rum kan få en känsla av att man håller på att kollidera med en vägg hade jag nu känslan av att ha väggar på alla sidor och det efter att så länge ha svävat runt i evigheten utan begränsningar. Inte undra på att jag kände mig orolig över hur det här skulle sluta och samtidigt, till min förvåning, orolig just för att det skulle det. Allt här kändes osäkert, som om jag vilket ögonblick som helst skulle kastas tillbaka dit varifrån jag kommit och hur mycket jag än försökte var det svårt att avgöra om det var bra eller dåligt. Flytandet runt i evigheten hade haft sina poänger, inte minst för att det varit så sorglöst och utan förpliktelser. Här var det tydligt att något mycket snart skulle förväntas av mig och med min bakgrund var jag inte alls säker på om jag skulle kunna motsvara förväntningarna. Var jag fick det där med förväntningar ifrån vet jag inte, inte heller vem eller vad som skulle fordra saker av mig, för här fanns ingen mer än jag själv, det var helt klart, liksom att jag efter all tid utan begränsning av någon anledning blivit innesluten i något ganska trångt. Tiden fanns fortfarande här men, som sagt, nu mest som förändring och därmed som påverkan. Jag märkte det på att förnimmelserna tog fastare form. Från att ha känts som ett diffust dis utan början och slut tycktes de koncentreras och börja ge upphov till tankar som i sin tur formades till kedjor som ledde mig in i nya känslor. Ja, det var förunderligt hur det där gick till och framför allt varför. Jag hade definitivt inte bett om det. Överhuvudtaget hade jag hittills inte bett om något, inte gett uttryck för eller haft några önskningar alls. Eftersom jag inte varit med om något liknande tidigare försökte jag stilla min oro genom att se om jag kunde ta mig tillbaka till mitt tidigare tillstånd med hjälp av de tankar och känslor jag fått men det var omöjligt. Det var som om jag passerat en gräns, som om något oåterkalleligt hade skett och jag förstod så småningom vad det var som hänt med mig. Tiden, som alltid rört sig än hit än dit med mig i sitt släptåg, hade fått en riktning och därmed blivit begränsad. Den hade fått en början och det var denna som utgjorde gränsen. Huruvida det också fanns ett slut på tiden kunde man ju bara gissa men sådana frågor sysslade jag ännu inte med eftersom jag hade fullt upp med mina nyväckta tankar och känslor.

 

Jonas slog sig sin vana trogen ner framför teven med en öl i handen. Arbetsdagen på banken hade, som de flesta dagar, förflutit utan att lämna något bestämt avtryck eller intryck och han var helt nöjd med det. Han avskydde förändring, njöt av att dagarna liknade varandra. Hade han kunnat slippa uppleva årstiderna också hade han valt det men då helst med en evig sommar förstås. Men egentligen spelade det inte så stor roll om det snöade eller regnade, solen sken eller det var gråmulet. Hans liv framlevdes mest i skuggan av vädret, inne i bussen på väg någonstans för bil hade han inte skaffat sig, på jobbet, eller i kontorslandskapet på banken, och vem brydde sig där om vädret. Det enda han såg från sin plats bakom datorn var fönstret mot gatan och människorna som skyndade förbi och det tycktes de göra oberoende av vädret. Alla tycktes ha ett mål som de ilade mot, som om de annars var rädda att glömma bort vilket det var. Han, Jonas, hade inget mål, hade aldrig haft det heller, men för den skull var han inte ointresserad av livet. Han njöt på sitt sätt men endast då han fick leva det utan stress och utan för mycket inblandning från andra. De han mötte var klienterna på banken som han hjälpte så gott han kunde, ofta med ganska magert resultat, och kompisarna på pokerklubben på torsdagarna. Och så förstås hans grej, då han verkligen fick flyt, dansen. Förr hade han raggat upp en eller annan tjej för ett kortare förhållande som oftast bara varat över natten men det hade blivit slut med det då han träffat på Joanna eller snarare sedan hon träffat på honom. De levde inte ihop men ändå så kändes det så. Hon bodde några kvarter bort och kom hem till honom med någorlunda jämna mellanrum och stannade några dagar innan hon var borta igen och lugnet åter sänkte sig över hans lilla hyrestvåa strax utanför Karlskrona centrum. Sedan han lärt känna henne hade han inte haft behov av någon annan kvinna i livet, hon var fullt tillräcklig för honom, ibland kändes det nästan som om hon var mer än så. Det hade nu säkert gått fjorton dagar sedan de sist sågs så en känsla av spirande oro blandad med förväntan hade börjat byggas upp i hans inre.

Medan tankarna förde honom än hit än dit såg han hur Messi snurrade upp två, till och med tre spelare där framför målet och skickade iväg bollen precis utom räckhåll för målvakten. Hur gjorde han? De gick ju alla åt fel håll när han kom forsande och det såg faktiskt ut som om han överhuvudtaget inte tittade på bollen medan han fintade bort dem. Han visste var han hade den och hade samtidigt full koll på motspelarna och sina egna lagkamrater när han rörde sig, hela tiden med siktet säkert inställt på målet. Han var livsfarlig där framme.

Ölen var slut, fotbollen också och han lutade sig bakåt i soffan, sträckte på sin långa gängliga kropp och lade upp benen på soffbordet framför sig så att Sydöstran fick maka åt sig och gled en bit bort längs den dammiga bordsytan. Han hade inte tagit sig samman och anställt en städerska, det hade inte riktigt blivit av men det stod på agendan. Han slöt ögonen och dåsade bort medan solen, som nu nått hans vardagsrumsfönster, vandrade över ett gammaldags skåp som han ropat in på en auktion för några år sedan och fortsatte bort till ett litet bräckligt bord med en bakelittelefon som han inte förmått göra sig av med trots att mobilen och en i-Phone låg i en av fåtöljerna i stum väntan. När solen nådde fram till Jonas hade han somnat så att han inte längre hörde klockans tickande på fönsterkarmen när den närmade sig sex. Inte heller hörde han att dörren gick upp eller att Joanna steg in och stängde efter sig, släppte jackan i en stol i hallen och resten av kläderna på väg in till vardagsrummet så att hon snart stod helt naken framför hans utsträckta gestalt i soffan. Hennes blotta närvaro fick honom att slå upp ögonen och se på henne, som om hon varit fortsättningen på den dröm han just varit helt inne i. Men hon var ingen dröm, hon var hans verklighet där hon stod, avtecknad mot den smutsbruna tapeten. Som en Afrodite just uppkliven ur havet stod hon där i solens sista strålar och log mot honom innan hon gjorde helt om och försvann in i sovrummet. Jonas följde henne med blicken, följde de spänstiga stegen, den fasta kroppen som ännu inte visade tecken på att tiden börjat leka med den. Brösten pekade uppkäftigt och utmanande framåt, ändan gungade lätt vid varje steg hon tog och midjan var smal. Men, och det såg han nu, hade hon inte fått en antydan till mage? Nej, han måste ha sett fel. Hon hade bara visat sig i profil för ett ögonblick då hon gått in i det andra rummet. Han kunde omöjligen ha hunnit bedöma det på den korta tiden. Han reste sig ur soffan, klädde av sig och följde efter henne medan han kände hur åtrån stegrades i honom på samma sätt som den gjort första gången de sågs för flera år sedan.

 

”Sievert Olsson!”

Den professionella stämman hängde kvar ett ögonblick i den trånga korridoren som ledde in i väntrummet så att efterklangen lät än mer uppfordrande.

Han hade aldrig tyckt om namnet men tidigt märkt att föräldrarna varit stolta över att ha valt det åt honom, som om de tyckt att det passade till just honom. Sievert. Nej han hade aldrig riktigt kunnat förlika sig med det men eftersom de hade gillat det hade han inte velat göra dem ledsna. Kanske var han också rädd att de skulle behandla honom annorlunda, kanske tycka mindre om honom, om han plötsligt bytte namn till Peter eller något liknande. Han hade inte vågat så länge de levde och sedan hade han inte tyckt att det varit mödan lönt. Men nu här i väntrummet kände han plötsligt att det fick vara nog, vid fyllda sjuttiotvå var det namnet inte längre något han ville kännas vid. Han ville inte höra det ropas och tvingas svara upp till det, han ville inte dö med det namnet på sin gravsten eller urna eller vad det skulle bli. Bara tanken på att tillbringa evigheten som Sievert Olsson fick honom att må illa och det där magonda som han sökt för och som läkaren så segervisst på mindre än tre minuter hade utnämnt till ”gallan” plågade honom igen. Han hade blivit avfärdad med en labbremiss och hänvisad hit. Med lättare steg skulle han förvisso ha gått till provtagningsrummet som Peter Olsson istället för att, som nu, släpa sig fram dit som om det gällt cancer och inte en banal galla.

Även efter det att han var färdig på vårdcentralen och gick bort mot sin gamla blå Volvo funderade han över samma sak men nu hade tankarna börjat blandas upp med det stora problemet, som egentligen inte hade med honom att göra eller i alla fall bara delvis. Elsa hade det svårt och han kunde inte göra mycket för henne. De hade varit gifta i över fyrtio år och slitit och strävat ihop båda två och nu saknades det pengar. Pensionerna räckte inte till för att hjälpa henne. Hon ville ha en veranda eller något liknande och inte sitta instängd i den lilla hyresvåningen. Hade man haft en stroke förändrades livet och sådant kostade pengar. Ett halvår hade hon suttit hemma vid fönstret och tittat ut och sett hur våren kommit och snart skulle förbytas i sommar och den enda njutning hon fortfarande hade var den stilla fläkt som någon gång letade sig in genom fönsterspringan. Hon ville ut, rulla ut med sin rullstol, sitta ute i naturen, uppleva den och därmed känna att hon fortfarande levde, att det ännu var någon mening med tillvaron. Sievert hade varje dag letat bland fastighetsannonserna efter något som skulle passa dem men de förutsättningar som gällde var inte förenliga. En veranda, närhet till centrum, handikappvänligt var väl möjligt att hitta men inte möjligt att köpa med deras pensioner och det lilla sparkapital som de lyckats skrapa ihop genom åren och som de båda dessutom tullat rejält av under de första åren efter pensionen då de velat se världen. Det hade de gjort och det var ingenting att ångra men det hade omöjliggjort ytterligare utgifter, i alla fall av den här storleksordningen. Han hade oroat sig alltmer för varje vecka som gått då han sett henne där framme vid fönstret så att han till sist känt det som en anklagelse mot honom att hon blivit sittande på det där sättet, som om det var hans fel.

Han fiskade upp bilnycklarna, låste upp och drog åt sig dörren. På något sätt måtte han ha blivit okoordinerad genom sina funderingar eller så hade det med åldern att göra men han ville ogärna skylla på den, den var så oåterkallelig. Hur som helst råkade han tappa greppet om dörren som med kraft slog upp och in i bilen bredvid. Tyvärr var det inte en lika gammal bil som hans egen, i så fall hade skadan varit obetydlig. BMWn såg splitter ny ut, den kopparröda färgen lyste honom i ansiktet så att han blev bländad för ett kort ögonblick innan han såg ansiktet där inne innanför sidorutan vändas mot honom. Han hade aldrig sett ett så hårt ansikte i sitt liv. Ögonen skar iskalla rakt igenom honom och han undrade vad en sådan människa gjorde här vid deras vårdcentral, som om den inte var öppen för alla från den finaste till den råaste. Var den här typen hörde hemma på den rangskalan var det ingen tvekan om och Sievert kände en rysning längs ryggraden innan han vände bort blicken. Förmodligen skulle han inte komma undan det här. Han hade sällan kommit undan, antingen på grund av att han inte velat för att han ansåg sig vara en rättskaffens människa som inte i onödan ville ställa till det för andra eller också hade han inte haft tillfälle. Det senare gällde här. Mannen öppnade bildörren, klev ur utan ett ord och betraktade den lilla skråman i lacken som lyste som en signal och, tyckte Sievert, gav åt hela bilen ett bedagat och solkigt utseende, en skamfläck i allt det vackra påkostade. Efter att ha tagit god tid på sig med inspektionen vände mannen sin blick mot Sievert och genomborrade honom än en gång med den innan han yttrade sig på den mest släpigt genuina söderdialekt.

”Gubbjävel, för helvete! Hur fan skall du ta dig ur det här?”