NOLL KOLL

 

Jonas kisade upp mot palmbladen och försökte låta själen följa med bladens svängningar i den lätta brisen från havet. Det gick inget vidare. En humla, eller om det var en geting, surrade hela tiden strax intill hans ena öra. Han gjorde några vaga försök att bli kvitt den men ljudet ökade och övergick i ett öronbedövande tjutande, som från helikopterblad, som utan vidare förstörde hela denna underbara plats som han varken kände igen eller ville lämna. Men nu måste han. Det här började bli för jävligt.

Trevande nådde han klockan på bordet vid sidan om sängen och stängde av den. Illamåendet från kvällen innan satt i men hade nog blivit lite bättre. Han kom inte ihåg att han hade satt klockan. Så som han mått hela söndagen hade han inte kunnat tänka sig att klara en arbetsdag. Men den behövde ju heller inte sättas, den skulle göra tjänst tills han dog, varenda dag, eller tills batteriet tog slut, och som han nu kände sig var det tveksamt vilket av de två som skulle inträffa först. Plötsligt stod det klart för honom att det måste ha varit kycklingen som Rolf grillat som satt igång det här. Rolf skröt visserligen med att han var en mästergrillare, som om det var ett bevis på virilitet, men fan vet om han fått den riktigt genomvärmd. Kampylo…-någonting hade han hört talas om, som kunde få en att spy sig fördärvad i dagar. Ja, det var säkert det, men faktum var att när han låg så här alldeles stilla på rygg och koncentrerade sig på att överhuvudtaget inte tänka mådde han rätt bra. Skulle han ändå försöka att ta sig dit? Att ligga hemma halvfrisk var ingen höjdare, bättre då att släpa sig runt på banken och låta tjejerna ömka sig lite över honom.

När han satt sig framför smörgåsen och tekoppen tog det i alla fall stopp. Han sköt dem ifrån sig för att kunna andas normalt igen. Efter en stund reste han sig, tog sin jacka och gick ut. Bussen kom precis som vanligt och varför skulle den inte det, en typisk oktobermåndagsmorgon? Men något var inte som det brukade. Var fanns trängseln och alla sura människor? Han var nästan ensam på bussen och lät sig föras ut i den minimala trafiken men kände att han inte orkade anstränga sin hjärna med det nu. Nu gällde det att fokusera på något annat, positivt. Den där drömmen, som tyvärr var på väg att glida bort i ett töcken, hade bara lämnat kvar ett skärande ljud, som tinnitus i öronen. När de passerade Ronnebygatan reste han sig och världen svajade till ett ögonblick. Dörrarna öppnades alldeles för långsamt. Efter en evighet stod han trots allt på trottoaren och inandades dieselavgaserna från bussen som avlägsnade sig. När han med koden öppnat dörren till banken och gick in märkte han åter att något inte stämde. Han var alldeles ensam i lokalen. Det var han aldrig annars. Han tittade på klockan på armen. Sekundvisaren stretade på som vanligt och de övriga visarna stämde överens med klockan på väggen. Samma känsla hade han haft den gången han stått ensam utanför klassrummet och hade glömt att de fått ledigt den timmen av någon orsak som han nu inte kunde påminna sig. Men den här lokalen var helt okej, det var bara det att han naturligtvis glömt bort den förbannade sommartiden, eller snarare vintertiden. Nåja, när han nu en gång var här kunde han lika gärna starta upp och se om han kunde åstadkomma något. Oddsen var emot, det kände han tydligt, kanske borde han försvinna hem igen innan de andra dök upp.

En dammtrasa låg vid sidan om hans dator, tydligen fanns det någon mer här trots allt. Städerskan fanns väl någonstans men han kunde inte upptäcka henne i kontorslandskapet.

Efter en stund hade han gått igenom halva listan av ärenden som måste ordnas snarast. För andra, eller var det tredje gången den här morgonen hade något blivit fel. Framför honom på skärmen stod 250 000 svenska kronor som kommit dit på gud vet vilka vägar. En bank i Malaysia måste ha gjort en blunder, aj, aj, aj. Inte bra och ändå så lätt gjort! Det hände ju av och till och brukade rättas till inom några minuter när avsändaren kommit på det. Men inte denna gång. Den här summan hade stått där i över två timmar. Han hade varit i Malaysia med Inger och en av hennes kompisar förra året. Förbannat tråkigt hade det varit, elefantritter, kvinnoprat halva nätterna och en minaret utanför hotellet som skrek så det dånade redan klockan fem på morgonen. Han kunde inte motstå frestelsen att skoja lite, leka lite, låta summan vandra iväg över Europa mot Alperna och västerut till Luxemburg, över till kanalöarna och en sväng ner till några nordafrikanska länder. Men just innan han tänkt återvända och låta avsändaren få tillbaka sina pengar hejdade han sig och slog istället in PTC Nintuza, ett nummerkonto som han av en nyck öppnat när de varit på skidresa i alperna för säkert tio år sedan. Han skulle bara gå in och växla pengar när han fått för sig att öppna ett konto. Han hade ju just börjat jobba på banken och ville testa om det funkade. Det gjorde det, med den egna banken som referens gick allt som smort och på en halvtimme var han tillbaka ute där hans dåvarande flickvän stod och surade för att han låtit henne vänta. Förhållandet hade inte hållit särskilt länge, det gjorde de sällan och lika ofta hade det berott på honom som på henne. Hur som helst hade han förträngt episoden. Han hade ju aldrig tänkt använda kontot. Men av någon anledning hade han inte glömt kodordet. Det kändes spännande att ha något som ingen annan kände till, bara han. En läcker känsla men annars meningslös. Nu lät han sitt pekfinger dansa runt ENTER som han sett Richard Gere göra i den där filmen där han skjutit en snut och till sist blivit omringad av tusen tjutande polissirener och minst lika många poliser som alla siktade på honom och bara väntade på att… ja just det, att han skulle sluta dansa runt pistolen på marken, våga kasta sig över den och skjuta vilt omkring sig. Fullständigt vansinnigt, men ändå hade det funnits något i den scenen som fastnat i Jonas medvetande på samma sätt som PTC Nintuza gjort. Han gjorde det, Gere alltså, böjde sig blixtsnabbt och tog pistolen, höjde den och förvandlades snabbt till ett såll av alla kulorna samtidigt som tjejen, som förresten var den som förrått honom, skrek högt av smärta och sorg. Dansen runt ENTER hade slutat och till sin fasa såg han att pengarna var uppslukade och försvunna för alltid djupt in i något bankvalv långt ner under någon alp i Mellaneuropa där ingen skulle hitta dem utom en, som nu åter kände hur illamåendet sköljde över honom i vågor utan uppehåll. Han satt blickstilla i väntan på tsunamin som slutgiltigt skulle göra slut på alltihop. Men ingenting hände mer än att han sakta insåg att det inte var en dröm, att han undermedvetet men dock tryckt in knappen och för gott stulit hela summan och att det varit bättre om han inte lämnat sängen. Snabbt raderade han vad han kunde och drog några tag med dammtrasan bredvid sig över keyboardet och musen i någon korkad avsikt att sopa undan de egna spåren trots att det var hans egen dator, men allt var lite dimmigt och nu tog illamåendet i och han kände att kom han inte ut härifrån skulle han lägga en maräng över hela marmorgolvet.

När han nådde ytterdörren blev han medveten om att det stod någon inne i hörnet. Kväljningarna var så starka att han knappt orkade vrida huvudet men han såg att städerskan höll på med en mopp utan att titta åt hans håll. Helt utan hopp om gensvar mumlade han ett ”god morgon” till den bortvända figuren och skyndade ut. Åter drog han in ett djupt andetag i den svala höstluften och spydde en kaskad rakt i sidan på en blå BMW. Långsamt tog han sig bort till busshållplatsen och tittade på klockan. Det hade gått exakt fyrtio minuter sedan han klev av bussen. Fyrtio minuter som han kände att han skulle få ångra.

Han klarade sig ända hem innan det var dags att lätta på trycket i magen igen. När han låg framför toalettstolen som i bön tänkte han på den gången han knappt fått tid att hämta luft mellan kräkningsreflexerna. Så illa var det inte nu. Det förvånade honom i alla fall att det kunde finnas så mycket därinne som ville ut. Så snart han rest sig böjde han sig åter snabbt ner i tvättstället för att slippa se sig i spegeln. Han visste att det inte skulle vara någon uppbygglig syn. Dessutom ville han inte se ansiktet på en tjuv. På något sätt försökte han fjärma sig från det som hänt på banken. Det hade varit han men ändå inte. Han hade aldrig tagit något överhuvudtaget, aldrig haft någon önskan att lägga sig till med något som inte var hans. Så mycket till och med att hans föräldrar tjatat på honom att han inte hade någon framåtanda, var för försiktig och passiv. Men det tyckte han inte själv att han var, var bara nöjd med sakernas tillstånd och just därför betraktade han det som hänt som något som låg utanför hans egen vilja och därmed inte riktigt hörde till honom, något som han inte kunde ta ansvar för. Det hjälpte föga, vilket bevisades av att han inte kunde förmå sig att kasta en blick i spegeln utan skyndade in i sovrummet och kröp ner. Trots all ängslan han kände sjönk han snabbt in i en orolig sömn. I sicksack skyndade han fram mellan städerskor som med sina moppar stod som pinnarna på en slalombana. Men det gick uppför istället för utför. Trögt, slitigt, med hjärtat bultande och bröstet värkande kämpade han sig fram mot podiet där Inger och bankdirektören satt och iakttog honom utan att till synes känna igen honom. Framför dem var bordet dukat mycket smakfullt och de åt och drack mellan skratten tills de plötsligt fick syn på honom där nere på golvet och kastade till honom ett kycklingben. Då han lyfte upp det såg han att det var fullständigt översållat med bakterier stora som spyflugor som alla stirrade på honom och skrattade de också.

Svettig och illamående satte han sig upp i sängen och tog telefonen som gnällde fram sin melodi. Han måste byta den! Det var Pernilla, avdelningschefen, som undrade hur det stod till med honom. Först tänkte han svara men kom på att det var märkligt att hon kunde veta att han inte mådde bra. Varför kunde han inte, som alla andra, ha försovit sig, glömt att ställa klockan (vilket han ju faktiskt också hade gjort) eller något annat som kunde förklara varför han inte infunnit sig på sin arbetsplats. ”Joanna sa att du inte verkade må bra.” ”Jaså” svarade han utan att ha en aning om vem Johanna var och hur fan hon kunnat veta att han varit där. ”Kräksjukan” mumlade han utan att kunna släppa tanken på Johanna. ”Ja, hon berättade att du hade spytt där vid ingången. Behöver du hjälp? Du bor väl ensam?” Det var väldigt vad alla vet allt om alla, tänkte han medan han tillade att det ordnar sig och att han skulle försöka komma dagen därpå. ”Kom inte för tidigt bara, den är visst väldigt smittsam i år.” ”Okej.” Han tackade för påringningen och stängde av. Inte ett ord om pengarna, konstigt! Och Johanna var säkert Joanna, hon som städade banken sedan några månader. Han lät sig falla tillbaka mot kudden men fick inte ligga länge innan han åter befann sig på toaletten i bön och ulkade gulgrön galla. Det luktade så illa och surt i munnen att han var tvungen att ta en klunk vatten och gurgla sig. Utan att tänka sig för blev han varse människan i spegeln som stirrade mot honom med samma färg i hyn som det han just levererat ner i avloppet, hålögd och eländig. Med det utseendet var det lätt att förstå varför Inger packat ihop sina prylar och dragit hem till sin mamma, någon kompis eller vart det nu var. Bankdirektören verkade hon ju trivas rätt bra med, kanske hade hon åkt dit. Han i spegeln flinade upp sig och närmade sig något riktigt vidrigt ur någon vampyrrulle, eller kanske den där slemmige Gollum.

Sedan var det omöjligt att somna och tankarna malde. Men summan var ju inte så stor, 250 000 kunde väl inte ge mer än några månader eller ens det? Men vem visste att det var han?